Dags för frågesportstävling! Vinnaren får en kopp kaffe av mig. Priset utdelas i Göteborg. Anmälan görs via länken nedan.
http://www.vetgirig.nu/qleague.php?lid=11216
torsdag 1 oktober 2009
onsdag 29 juli 2009
I väntan på vad då?
I sommar verkar det inte bli så mycket skrivet. Hänvisar i stället till exkåcede. En trevlig sida där man kan spendera ett par timmar av sommaren nu när vi arbetar för vår ekonomiska frihet.
lördag 13 juni 2009
Ta dig tid att sola i sommar
Har du borrat ner fingrarna i gräsmattan och känt vinden blåsa genom springan mellan tårna ännu? Det är sommar och dags att njuta.
Vare sig du har gått på semester eller fortfarande sitter kvar på jobb eller i skola ett par sista svettiga veckor så är det dags att gå ut och njuta i sommarsolen. Den här årstiden är kortare ju längre från ekvatorn man kommer och om man då, som vi, bor i ett land som genomborras av självaste polcirkeln gäller det att ta sig tid att inte tänka på tid. Det gäller att lägga sig på gräset utan filt och borra ner fingrarna i gräsmattan tills de blir alldeles jordiga och. Det gäller att njuta utan att titta på klockan medan tid är.
Semester är ett begrepp lika påhittat som tid eller sommar. Varför begränsa avnjutandet av livet till ett par ynkliga veckor per år när vi istället är fria att gå rakt ut i solen nästan när som helst. Vem skulle hindra oss? Tvätthögen kommer inte krypa iväg, dammhögarna inte bilda en motståndsrörelse eller protokollet skriva sig självt. På samma sätt kommer varken sura släktingar eller grälsjuka grannar försvinna utan väntar inne i mörkret där du lämnat mobilen. Är det någon som drar dig i armen? Släpa med dem ut. Ingen kan låta bli att le med fingrarna nerborrade i rik mylla tittandet på den röda insidan av sina egna ögonlock. Om vi vill att barnen ska leka ute i solen, vart annars skulle vi själva vilja leka? Är det inte just det vi leende minns av vår barndom, skrapiga knän och gräsfläckar. Det är du fortfarande värd, helt utan vare sig mobiltelefon i fickan eller skor på fötterna.
Ge dig ut i solen i sommar. Du kommer inte ångra dig i höst när löven faller och vindarnas kyla inte längre är en ynnest utan en anledning att åter axla jackor och halsdukar. Vänd blicken mot himlen och förundras över hur förunderligt blå den är så kan du behålla den bilden i huvudet långt in i de mörkare årstidernas gråtoner. Minns hur du längtade i vintras. Oavsett semestrar, tvätt och grälsjuka grannar möts vi med fingrarna i gräset och ansiktet vänt som en blomma mot solen på slottsskogens gräsmattor när vi vill under hela sommaren.
Vare sig du har gått på semester eller fortfarande sitter kvar på jobb eller i skola ett par sista svettiga veckor så är det dags att gå ut och njuta i sommarsolen. Den här årstiden är kortare ju längre från ekvatorn man kommer och om man då, som vi, bor i ett land som genomborras av självaste polcirkeln gäller det att ta sig tid att inte tänka på tid. Det gäller att lägga sig på gräset utan filt och borra ner fingrarna i gräsmattan tills de blir alldeles jordiga och. Det gäller att njuta utan att titta på klockan medan tid är.
Semester är ett begrepp lika påhittat som tid eller sommar. Varför begränsa avnjutandet av livet till ett par ynkliga veckor per år när vi istället är fria att gå rakt ut i solen nästan när som helst. Vem skulle hindra oss? Tvätthögen kommer inte krypa iväg, dammhögarna inte bilda en motståndsrörelse eller protokollet skriva sig självt. På samma sätt kommer varken sura släktingar eller grälsjuka grannar försvinna utan väntar inne i mörkret där du lämnat mobilen. Är det någon som drar dig i armen? Släpa med dem ut. Ingen kan låta bli att le med fingrarna nerborrade i rik mylla tittandet på den röda insidan av sina egna ögonlock. Om vi vill att barnen ska leka ute i solen, vart annars skulle vi själva vilja leka? Är det inte just det vi leende minns av vår barndom, skrapiga knän och gräsfläckar. Det är du fortfarande värd, helt utan vare sig mobiltelefon i fickan eller skor på fötterna.
Ge dig ut i solen i sommar. Du kommer inte ångra dig i höst när löven faller och vindarnas kyla inte längre är en ynnest utan en anledning att åter axla jackor och halsdukar. Vänd blicken mot himlen och förundras över hur förunderligt blå den är så kan du behålla den bilden i huvudet långt in i de mörkare årstidernas gråtoner. Minns hur du längtade i vintras. Oavsett semestrar, tvätt och grälsjuka grannar möts vi med fingrarna i gräset och ansiktet vänt som en blomma mot solen på slottsskogens gräsmattor när vi vill under hela sommaren.
lördag 2 maj 2009
Für wen sind die Blumen?
Einstürzende Neubauten.
Neubauten är ett band som har följt mig i flera år nu. Ibland försvinner de bort men aldrig för långt, det ligger alltid någonstans i utkanten av mitt medvetande, någonstans i synens periferi precis så att man inte riktigt kan fästa blicken vid det, och lurar. Ibland kommer Neubauten fram igen, som en gammal vän för att säga hej, som för att säga att hur det än är med livet, universum och allt det där kommer det alltid att finnas fem små lustiga tyskar som på sitt egna lilla vis vill ställa allting ytterligare lite på ända.
Jag är personligen urusel på tyska men trots detta, eller kanske just på grund av detta, finns det någonting som är så förtrollande med Einstürzende Neubauten. Det enda i sanningen oförståeliga i Blixa Bargelds sång är orden. Rösten i sin totala sammaklang eller dissonans till melodierna och ljuden går inte för mig att missförstå. Varje gång jag lyssnar på deras sånger förs jag iväg med dem. Jag förstår inte orden men texterna förstår jag precis. De får ny mening varje gång jag hör dem sjungas, de omformas ständigt och går bortom det språk jag inte förstår. Eftersom orden för mig är så tvetydiga kan jag hitta på egna texter som talar till mig, som jag kan relatera till.
Einstürzende Neubauten är idag mer finstämda än vad de har varit i stora delar av sin existens, de har gått från det totala kaoset till en mer ordnad och kanske till och med mer smakfull musik. Neubauten är idag fullt medvetna om sina egna pretantioner och söker sig även medvetet mot dem. De lyckas bygga musik på sin egen snobbism och skapar en upplevelse som kan liknas vi en vernisage med allt som hör till med snittar och rött vin. Musiken har blivit mer lågmäld, ofta kärvt vacker istället för kaosartat utlevande och är idag mer konstnärligt intellektuell än ungdomligt hätsk. Detta skall inte misstas för att Einstürzende Neubauten inte längre har någonting att säga, tvärtom. Istället för att likt en storm virvla ut i sin fulla kraft lutar de sig tillbaka i en gammal läderfotölj stilla betraktandes med ett självbelåtet leende på läpparna precis som de fäller en enda välriktad fras.
Neubauten är ett band som har följt mig i flera år nu. Ibland försvinner de bort men aldrig för långt, det ligger alltid någonstans i utkanten av mitt medvetande, någonstans i synens periferi precis så att man inte riktigt kan fästa blicken vid det, och lurar. Ibland kommer Neubauten fram igen, som en gammal vän för att säga hej, som för att säga att hur det än är med livet, universum och allt det där kommer det alltid att finnas fem små lustiga tyskar som på sitt egna lilla vis vill ställa allting ytterligare lite på ända.
Jag är personligen urusel på tyska men trots detta, eller kanske just på grund av detta, finns det någonting som är så förtrollande med Einstürzende Neubauten. Det enda i sanningen oförståeliga i Blixa Bargelds sång är orden. Rösten i sin totala sammaklang eller dissonans till melodierna och ljuden går inte för mig att missförstå. Varje gång jag lyssnar på deras sånger förs jag iväg med dem. Jag förstår inte orden men texterna förstår jag precis. De får ny mening varje gång jag hör dem sjungas, de omformas ständigt och går bortom det språk jag inte förstår. Eftersom orden för mig är så tvetydiga kan jag hitta på egna texter som talar till mig, som jag kan relatera till.
Einstürzende Neubauten är idag mer finstämda än vad de har varit i stora delar av sin existens, de har gått från det totala kaoset till en mer ordnad och kanske till och med mer smakfull musik. Neubauten är idag fullt medvetna om sina egna pretantioner och söker sig även medvetet mot dem. De lyckas bygga musik på sin egen snobbism och skapar en upplevelse som kan liknas vi en vernisage med allt som hör till med snittar och rött vin. Musiken har blivit mer lågmäld, ofta kärvt vacker istället för kaosartat utlevande och är idag mer konstnärligt intellektuell än ungdomligt hätsk. Detta skall inte misstas för att Einstürzende Neubauten inte längre har någonting att säga, tvärtom. Istället för att likt en storm virvla ut i sin fulla kraft lutar de sig tillbaka i en gammal läderfotölj stilla betraktandes med ett självbelåtet leende på läpparna precis som de fäller en enda välriktad fras.
tisdag 21 april 2009
FN:s möte om rasism
http://playrapport.se/#/video/1526743
http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-konferensen-om-rasism-urartade-i-praktskandal-1.847993
För att summera: FN håller en internationell konferens om rasism där man har bjudit in representanter för världens olika stater. Ett antal stater, USA, Tyskland, Italien m.fl, har valt att bojkotta mötet eftersom man oroade sig för att någon skulle säga något dumt. När Irans President Mahmoud Ahmadinejad håller sitt tal där han menar att Israel är en rasistisk stat väljer samtliga delegater för de representerade EU-staterna samt ytterligare några fler att lämna konferensen i protest.
Med anledning av de många delegaternas och icke representerade staternas agerande:
Delegaterna från EU hade i förväg kommit överens om att lämna rummet om en viss "nivå" av rasism i Ahmdeinejads tal har nåtts. En starkt bidragande orsak till att flera länder inte deltog var för att under den föregående konferensen på samma ämne, Durban 2001, så formulerades ett dokument som kritiserade Israel som ockupationsmakt > anklagade Israel rasism. Att Ahmedinejad nu kom till konferensen och att man kunde räkna med att han skulle köra sitt vanliga anti-Israel race var ingen anledning att bojkotta mötet, utan hade man varit säker på sin sak (att ens allierade Israel inte var en rasistisk stat) hade man istället bemött Ahmedinejad och visat på just detta. Nu ger man honom istället fritt spelrum (förutom Norge som agerar lysande)
Genom att delegaterna från EU m.fl. lämnar och ett flertal andra länder bojkottar mötet i protest mot Ahmedinejads uttalande får man inte bara den positiva effekten att man delegitimerar A:s uttalanden utan det ger även en bild av att man definitivt avfärdar alla tankar om att Israel skulle kunna vara rasistisk stat. Detta om en stat vars tredje största parti är nationalisiskt och som just nu funderar på metoder att utestänga den arabiska minoriteten från staten Israel, samma minoritet som redan idag de facto diskrimineras. När ett flertal röster lyfts om Israels rasism (må vara att dessa röster kommer från stater som har en minst sagt skeptisk hållning till Israel) så bör detta tas emot och bemötas med mer än bara tystnad.
Flera av de stater (däribland Sverige) som trots allt valde att skicka en representant skickade en representant på lägre nivå (en ambassadör för sveriges del) låter man Iran redan innan konferensen diktera agendan. Det visar att man inte tar frågan om rasism på allvar och istället för att låta Ahmedinejads utspel vara en anomali hamnar det istället mitt i världens fokus. Det som kablas ut genom världens hundratals miljoner TV-apparater är inte ett meddelande om att rasism är ett problem man vill agera mot utan istället är det tankar om antisemitism och ytterligare exempel på hur de stora aktörerna i i-världen inte ens bevärdigar många av de röster (för det är inte endast Iran som talar på detta vis om Israel) som kommer från tredje världen.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/fn-konferensen-om-rasism-urartade-i-praktskandal-1.847993
För att summera: FN håller en internationell konferens om rasism där man har bjudit in representanter för världens olika stater. Ett antal stater, USA, Tyskland, Italien m.fl, har valt att bojkotta mötet eftersom man oroade sig för att någon skulle säga något dumt. När Irans President Mahmoud Ahmadinejad håller sitt tal där han menar att Israel är en rasistisk stat väljer samtliga delegater för de representerade EU-staterna samt ytterligare några fler att lämna konferensen i protest.
Med anledning av de många delegaternas och icke representerade staternas agerande:
Delegaterna från EU hade i förväg kommit överens om att lämna rummet om en viss "nivå" av rasism i Ahmdeinejads tal har nåtts. En starkt bidragande orsak till att flera länder inte deltog var för att under den föregående konferensen på samma ämne, Durban 2001, så formulerades ett dokument som kritiserade Israel som ockupationsmakt > anklagade Israel rasism. Att Ahmedinejad nu kom till konferensen och att man kunde räkna med att han skulle köra sitt vanliga anti-Israel race var ingen anledning att bojkotta mötet, utan hade man varit säker på sin sak (att ens allierade Israel inte var en rasistisk stat) hade man istället bemött Ahmedinejad och visat på just detta. Nu ger man honom istället fritt spelrum (förutom Norge som agerar lysande)
Genom att delegaterna från EU m.fl. lämnar och ett flertal andra länder bojkottar mötet i protest mot Ahmedinejads uttalande får man inte bara den positiva effekten att man delegitimerar A:s uttalanden utan det ger även en bild av att man definitivt avfärdar alla tankar om att Israel skulle kunna vara rasistisk stat. Detta om en stat vars tredje största parti är nationalisiskt och som just nu funderar på metoder att utestänga den arabiska minoriteten från staten Israel, samma minoritet som redan idag de facto diskrimineras. När ett flertal röster lyfts om Israels rasism (må vara att dessa röster kommer från stater som har en minst sagt skeptisk hållning till Israel) så bör detta tas emot och bemötas med mer än bara tystnad.
Flera av de stater (däribland Sverige) som trots allt valde att skicka en representant skickade en representant på lägre nivå (en ambassadör för sveriges del) låter man Iran redan innan konferensen diktera agendan. Det visar att man inte tar frågan om rasism på allvar och istället för att låta Ahmedinejads utspel vara en anomali hamnar det istället mitt i världens fokus. Det som kablas ut genom världens hundratals miljoner TV-apparater är inte ett meddelande om att rasism är ett problem man vill agera mot utan istället är det tankar om antisemitism och ytterligare exempel på hur de stora aktörerna i i-världen inte ens bevärdigar många av de röster (för det är inte endast Iran som talar på detta vis om Israel) som kommer från tredje världen.
onsdag 8 april 2009
Vem är vuxen?
Sitter och lattjar med en hemtenta. Eller ja, sitter och gör allt annat än lattjar med en hemtenta. Man skulle kunna säga att jag aktivt inte skriver hemtenta. Nog om det.
I nämnda tenta diskuteras bland annat gestaltningen av barn och vuxna i de böcker jag har läst. Det tar lite stopp ibland. Jag vet en kvinna runt femtio som inte på något sätt bör kvalificeras som vuxen. Samtidigt har jag elever som är så vuxna att jag blir lite sorgsen när jag tänker på det. Därför slutar jag mig till att det inte bara kan handla om ålder. Vad är det då som gör oss till vuxna? I guldkompassen talar författaren om stoft som klibbar fast och gör oss allt stelare. Det är en i mina ögon ganska bra liknelse, men kan vara svår att använda som definition. Handlar det om vår förmåga att fantisera, eller hur vi ser oss själva? Kanske hur andra ser oss. Vissa skulle säkert säga att de vuxit upp och hittat fram till en ny plats i livet, andra le sorgset, saka på huvudet och säga att de gett upp.
Jag är själv vuxen.
Det tror jag i alla fall. Det känns så. Samtidigt beter jag mig stundom otroligt bansligt och sysslar med allsköns dumheter när inga vuxna tittar på. Frågan är då om det är barnsligt eller mänskligt att syssla med dumheter. Att sitta uppe en hel natt och prata om livet istället för att skriva på tentan, är det barnligt eller mänskligt? Kanske är det bara dumt?
Nästan dagligen flyter ett ord in i mitt medvetande. Ett ord som inte fanns för mig förrän det uttalades härom månaden av en medstudent. Sedan dess har jag ägnat mycket tid åt att fundera ut vad det egentligen betyder.
Verklighetssökande.
Visst är det vackert och liksom flytande glittrande i vrån av alla sinnen. Jag vill vara verklighetssökande, för jag tror att det kanske kan vara det som skiljer inte barn från vuxna, men oss till sinnet unga från uppgivna. Är det inte det som för oss framåt och ger oss kraften att skaka av oss allt stoft? Att vi ständigt söker, inte efter sanningen, men verkligheten.
Vuxen men verklighetssökande; Det ger mig en chans att få vackra skrattrynkor runt ögonen när jag fyllt sextio och ännu en elev tagit ett steg framåt på livets stig, kanske till och med plötsligt blivit vuxen, men fortfarande söker efter sin egen verklighet.
I nämnda tenta diskuteras bland annat gestaltningen av barn och vuxna i de böcker jag har läst. Det tar lite stopp ibland. Jag vet en kvinna runt femtio som inte på något sätt bör kvalificeras som vuxen. Samtidigt har jag elever som är så vuxna att jag blir lite sorgsen när jag tänker på det. Därför slutar jag mig till att det inte bara kan handla om ålder. Vad är det då som gör oss till vuxna? I guldkompassen talar författaren om stoft som klibbar fast och gör oss allt stelare. Det är en i mina ögon ganska bra liknelse, men kan vara svår att använda som definition. Handlar det om vår förmåga att fantisera, eller hur vi ser oss själva? Kanske hur andra ser oss. Vissa skulle säkert säga att de vuxit upp och hittat fram till en ny plats i livet, andra le sorgset, saka på huvudet och säga att de gett upp.
Jag är själv vuxen.
Det tror jag i alla fall. Det känns så. Samtidigt beter jag mig stundom otroligt bansligt och sysslar med allsköns dumheter när inga vuxna tittar på. Frågan är då om det är barnsligt eller mänskligt att syssla med dumheter. Att sitta uppe en hel natt och prata om livet istället för att skriva på tentan, är det barnligt eller mänskligt? Kanske är det bara dumt?
Nästan dagligen flyter ett ord in i mitt medvetande. Ett ord som inte fanns för mig förrän det uttalades härom månaden av en medstudent. Sedan dess har jag ägnat mycket tid åt att fundera ut vad det egentligen betyder.
Verklighetssökande.
Visst är det vackert och liksom flytande glittrande i vrån av alla sinnen. Jag vill vara verklighetssökande, för jag tror att det kanske kan vara det som skiljer inte barn från vuxna, men oss till sinnet unga från uppgivna. Är det inte det som för oss framåt och ger oss kraften att skaka av oss allt stoft? Att vi ständigt söker, inte efter sanningen, men verkligheten.
Vuxen men verklighetssökande; Det ger mig en chans att få vackra skrattrynkor runt ögonen när jag fyllt sextio och ännu en elev tagit ett steg framåt på livets stig, kanske till och med plötsligt blivit vuxen, men fortfarande söker efter sin egen verklighet.
söndag 15 mars 2009
Arga dagar
Visst har man perioder när man inte är lika glad som annars, men jag har kommit på mig själv med att ha riktigt arga dagar. Dagar då jag tvångsmässigt kastar irriterade kommentarer och dåliga din mamma-skämt omkring mig besinningslöst. De här dagarna kan komma lite när som helst och det finns sällan utrymme att hitta en sten att gömma sig under. Jag hade lite av en sådan dag igår. Då vill man bara ha något lugnande.
Det allra bästa vore om någon byggde en uppblåsbar plyschboll fylld av kuddar och filtar som blixtsnabbt kan byggas upp och där man kan gömma sig tills det känns bättre igen. I dag sitter jag i motsvarigheten till en sådan bubbla. Ljudet på mobilen är av och dörren låst, persiennerna neddragna och msn inställt på "visa som offline". Det är dagar som denna jag längtar efter att ha någon, men vet att sådana här helger skulle kunna skaka de flesta förhållanden.
Egentligen tror jag att det kan vara ganska nyttigt med arga dagar, problemet är bara att det är svårt att schemalägga dem.
Det allra bästa vore om någon byggde en uppblåsbar plyschboll fylld av kuddar och filtar som blixtsnabbt kan byggas upp och där man kan gömma sig tills det känns bättre igen. I dag sitter jag i motsvarigheten till en sådan bubbla. Ljudet på mobilen är av och dörren låst, persiennerna neddragna och msn inställt på "visa som offline". Det är dagar som denna jag längtar efter att ha någon, men vet att sådana här helger skulle kunna skaka de flesta förhållanden.
Egentligen tror jag att det kan vara ganska nyttigt med arga dagar, problemet är bara att det är svårt att schemalägga dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
